Foto: Magnus Egler

Sorglustig ängel.
Genomlyst kvinnoroll om tillvarons banaliteter.
(DN 2003-01-13)

"Ängelen", av och med Cecilia Frode.
Musik: Cecilia Frode, Michael Krönlein.

DANS PÅ SLAK LINA - det roliga med "Ängelen" är företagets enorma riskfylldhet. När som helst skulle scennärvaron och publikkontakten kunna brista och monologen ramla ner i det privata - men proffsigheten och ärligheten (till följsamt ackompanjemang av tvåmannaorkestern) besegrar allt, snabbt även publikens ängslan.

Att detta är en scenföreställning som spelats in direkt på Orionteatern har kanske påverkat den tekniska kvaliteten negativt men är ändå uppenbart ett riktigt val. "Ängelen" kräver sin publik, dess hörbara närvaro fungerar som motspelare till denna ömsom komiska ömsom rörande monolog om tillvarons banaliteter.

Cecilia Frode, i vita trikåer och tutu och med stor röd clownmun, gör allt i ett - clowneri, ståuppkomik, sång och tragedi - på samma egendomligt försvarslösa och liksom omöjliga vis. Egentligen sjunger hon ju inte riktigt rätt, och texten håller inte alltid vad den lovar. Ändå stannar man framför tv:n och följer med till slutet, då och då överraskad av sitt eget skratt. Hon kittlar vår skräck för svaghet, sätter sin egen på spel framför våra ögon och lyckas besvärja bägge.

Cecilia Frode hör till de skådespelare som inte bara tar rollerna de får utan också skapar eget: skådespeleri som självständig konstart, fritt framfört inför publik. "Ängelen" är en sorglustig, snusförnuftig och ganska ödslig gestalt, kvinna förstås, i en kvinnoroll som inte är så mycket ifrågasatt som genomlyst. Hon får mig att tänka på Samuel Becketts nattsvart genomoptimistiska drama "Lyckliga dagar", fast Frodes perspektiv är mer fysiskt än existentiellt. Hon tänker med kroppen, ser det ut som, blandar Becketts kosmiska övergivenhet med sentimentaliteten hos tavlor av gråtande barn. Med tåspetsarna inåt på balettskorna och huvudet på sned vaggar hon in publiken i en stämning av ömhet och igenkännande som det är svårt att värja sig mot.

Ingegärd Waaranperä
Dagens Nyheter