Cecilia Frodes ängel lämnar starkt intryck.
(EK 2003-11-22)

Ängelen
av och med Cecilia Frode, och med Bengt Lindkvist och Per Johansson.
Eskilstuna teater

- "Jag vill inte passa in... jag vill passa på!" Cecilia Frode virvlar in på scenen och talar förtroligt i lite drygt en timme, och lämnar ett mycket starkt intryck.

Hon beskriver själv sin figur som en blandning mellan en clown, ett barn och en ängel, och hon låter lite grand som en märklig men fungerande blandning mellan Birgitta Anderssons teskedsgumma och Tomas Di Levas fredsapostel när hon talar. Och lite som Lena Nyman när hon ger sig i kast med en mycket bräcklig sång mot en botten av ett par stillsamma jazznummer, en vals och en bossa framburen av Bengt Lindkvists piano eller dragspel och Per Johanssons kontrabas.
Men vilka bredsidor hon fyrar av rent verbalt.

Funderar vidare
Hon virvlar in och öppnar lite löst med att knacka in en grundbult i formen av ett totalt förnekande av både Gud och Magnus (hon känner gubevars ingen av dem), och slår fast att man faktiskt väljer själv hur man förhåller sig till det här med existensen. Man kan inte välja att man blir till. Det kan man inte, förkunnar hon i fullkomligt ljusblått tonfall. Men att bli kvar. Det väljer man. Och hon funderar vidare på livet, på kärlek, på lyxkonsumtionen, ensamhetens alla kval, tvåsamhetens helvete, dåliga föräldrar som bara planterar skuld och ångest hos sina barn. Och tänker hon framåt - vilket man givetvis ska göra, det är en fråga om ansvar, hävdar varje vän av pensionssparande - så ser hon framför sig hur hon ur stånd att ta hand om sig själv får förlita sig till att hemtjänstens personal bryr sig såpass att de gör åt henne.

Sexige Lennart
Hon avslöjar sina drömmar om den otroligt sexige Lennart som är hårdrockhjälte med ett alldeles speciellt grepp om mikrofonen, och slår fast att man omöjligt kan leva sina liv så som någon annan vill se det gestalta sig. Hon accepterar inga gliringar från äldre kollegor som avundas henne hennes ungdom och själva förtvinar under bitterheten vad lite det blev av den egna existensen. Och hur hon än vrider och vänder på de flesta begreppen så slutar det med att man skådar ångesten i en befriande skrattretande vinkel.

Hedern i behåll
Hon kan till och med ge sig i kast med vaga antydningar mot regionerna under bältet och alla de som går klockrent mot rektum och komma undan med det med hedern i behåll. Slutligen brister hon i sång och sjunger "Mitt sommarlov" från första till sista versen och tackar sedan för sig. Och hon lämnar en nästan fullsatt teatersalong med en hel famn full av värdefulla tankar.
Det är bara en enda sak att beklaga, att denna anmälan inte bildar startpunkten för en hel veckas föreställningar utan bara kan försöka ge en vink om vad som redan är framfört och avslutat. Men råkar ni på Cecilia Frodes ängel någon annanstans så tveka inte, bänka er.

Torsten Braf
Eskilstuna Kuriren