Foto: Magnus Egler

Skoj och allvar med Frode. (GP 2003-01-13)

ÄNGELEN
Manus, regi och skådespelare:
Cecilia Frode

Det är en ganska trevlig stund framför TV-apparaten tillsammans med Cecilia Frode och hennes egenhändigt påhittade rollfigur Ängelen. Det är lite roligt och lite allvarligt, men inte för allvarligt, och det är underhållande, men inte bara underhållande.

Det är en föreställning som Frode själv skapat och rest runt med på olika scener och den har tagits väl emot. Hon är utklädd i balettsutstyrsel med ett stort burrigt hår och ett ansikte med en clowns mun. Hon rör sig styltigt och hon sjunger utan att kunna, och hon talar som ett barn med dialekt, förmodligen hennes egen östgötska.

Alltså blir det lite kul bara med de enkla attributen.

Men så enkelt är det alltså inte. Hon säger också en del viktiga saker; om kärlek, om ensamhet, om människor. Men inte ens det hade räckt för nästan en timma på scenen.

Hon gör allting med en driven komikers timing. Jag inbillar mig att det är i timingen hennes erfarenhet som skådespelare kommer fram. Hon pauserar just när det skall pauseras och hon forcerar just när det behövs, och hon tar sina tafatta danssteg just precis när det inte finns något annat att göra.

Det är inte alltid lätt att överföra en föreställning från scenen till TV-rutan. Ibland är det omöjligt och det är alltid svårt, och det är därför det inte görs oftare. Den upplevelse det innebär att sitta på en teater med alla kringljuden, popcornpåsar, fotskrap, hostningar, hysteriska skratt på fel ställe med mera, alla lukterna, alla synerna som inte tillhör pjäsen, allt detta finns inte i TV-rutan.

En TV-föreställning är intim, avslöjande och ofta alldeles för nära och krävande. Ändå lyckas Frode tränga igenom tekniken. Bara det är en prestation och, som sagt, det är trevligt nästan hela tiden.

Gert Malmberg
Göteborgs-Posten