En fröjdefull ängel. (NK 2003-12-01)

Ängelen av Cecilia Frode
Musik: Cecilia Frode, Michael Krönlein
Medverkande: Cecilia Frode, Bengt Lindkvist, Per V. Johansson
Norrbottensteatern scen 1
Söndag 30/11 -03

Det börjar med att två korrekt kostymerade gentlemän stegar in på scenen och artigt bugar mot publiken. Det är musikerna. Bengt Lindkvist och Per V. Johansson.
Den som härnäst kommer in på scenen är Ängelen själv. Cecilia Frode. Och hon stegar sannerligen inte in, utan hon virvlar. Formligen. Hon ser ut som en klassisk Pierrot-figur, med en frisyr som imiterad av den som Elsa Lanchester bar i Frankensteins brud, från 1935; ni vet: en som man kanske erhåller om man sticker fingrarna in i ett eluttag.
Och när hon öppnar sin ilsket rödsminkade mun; för att endera sjunga eller tala, så är det den allra mest pikanta östgötska dialekt som komer ur densamma. Fast ibland talar Cecilia Frode alldeles vanligt också. Och hon dansar runt på scenen i sin korta klänning och hon berättar små näpna episoder ur tillvaron och ibland så blir det hon pratar om bara betydligt allvarligare också.

Stilbrotten är flitigt förekommande här och gränspassagerna mellan pladdrigt pekoral (säkert helt medvetet) och sammanbrottsneurotiska öppningar in mot själens nakna bråddjup (säkert lika medvetna de) är milt sagt flytande. Cecilia Frode kan vara vansinnigt rolig och lika vansinnigt tragisk. Både och. På nästan samma gång.
Ibland ställer hon sig bara och vilar. I ett hörn av scenen. Säger att hon bara ”måste stå” ett tag. Det fungerar det också. Sedan är hon i gång igen och berättar. På ett näpet, avväpnande och fullständigt förtjusansvärt förförande sätt.

Vid olika tillfällen sjunger hon en sång (typ ”den där lilla visan snodde jag ihop 1943–1944 och den blev ju en stor hit”) eller så mimar hon, till ett förinspelat band. Hon blottlägger sig själv och vill bli sedd, älskad, bekräftad. Det är en from önskan som hon har och när hon hade en relation en gång så älskade hon och killen varandra så mycket att de satt på varandras ansikten.

– Älskar man någon så mycket att man har hans stjärt i ansiktet – länge – då älskar man verkligen någon mycket, säger hon.

Östgötskan (man kommer att tänka på Birgitta Andersson, eller var det västgötska som hon brukade använda sig av?) är flitigt förekommande. Cecilia Frode lägger nya dimensioner till underfundigheten och detta inslag i Norrbottensteaterns öppna hus och kulturella skyltsöndagsverksamhet orsakade närmast publikrusning och fullsatt på scen 1 så att det bara small till om det.

– Hej då, för nu måste jag gå, säger hon efter en dryg timme. Och virvlar i väg ut från scenen.

Men hon blir ju inropad igen, med musikerna och solo också. En fem-sex-sju gånger faktiskt. Det var hon väl värd, Cecilia Frode. I denna magnifika föreställning vid namn Ängelen, som det var en ren fröjd att få sitta och bli meningsfullt underhållen av på detta års allra sista novembereftermiddag.

Rolf Nilsén
Norrbottens-Kuriren