En farlig tyllängel av kött och blod (DN 2001-11-01)

Kilen, Kulturhuset, Stockholm

TEATER. I "Ängelen" på Kulturhusets Kilen trippar Cecilia Frode rätt in i hjärtat på publiken i skära balettskor, vippande tyllkjol och med en stor röd mun av läppstift långt utanför alla rimliga gränser. Som clown har hon lånat drag av såväl Chaplin som Giulietta Massini i Fellinifilmen "La strada", men här finns också lite av Birgitta Andersson och Sveriges vackraste röst, fast Frodes dialekt är en långdragen östgötska.

Hon är en alltigenom ljuvlig varelse som ser på världen med runt förvånad blick, eller det är vad man tror. Strax i början kan man också få för sig att skådespelerskan krymper sig till en snällsöt schablon. Men hon har bara vaggat in publiken i en smula trygghet, sen spärrar hon upp ögonen och chockerar som änglar gör när de visar att de är av kött och blod. Rätt som det är vrider hon om hjärtat som en trasa i kroppen på en och serverar aforismer som låtsas vara korkade plattityder men är salta som tårar.

Mycket handlar om det ömtåliga i livet, om övergivenhet och längtan efter kroppar och kärlek. Texterna är på en gång poetiskt ljuva och rätt så stadigt explicita. Framförandet är en blandning av subtilt clowneri, mim och ståuppkomedi, och publiken beter sig som på barnteater inför denna lilla varelse som spelar på dess allra moder- och faderligaste känslor, man hör den sucka och ömka när hon är alldeles omöjligt rörande.

Det är mycket begåvat och mycket roligt, och som sångerska (försynt och skickligt understödd och hållen i schack av Michael Krönlein och Sverker Stenbäcken på piano, bas och dragspel) är Cecilia Frode direkt surrealistisk, med en dissonans som sitter i rösten men helt och hållet kommer från hjärtat, klockrent falsk.

Ingegärd Waaranperä
Dagens Nyheter