Photo: Magnus Egler

Änglalika clowner (KB 05-02-17)
Teater
Ängelen av och med Cecilia Frode. Kristianstads Teater, 15 februari.

Änglar är vitklädda, clowner har vita näsor och starkt rödmålade läppar. Så är vi vana att se dem. Förena de två och öka till med drag från Chaplin och du närmar dig den gestalt, Ängelen, som Cecilia Frode lät dansa in häromkvällen på Kristianstads Teater. Det går inte att helt fånga karaktären eller fastslå släkttavlan för denna mångsidiga varelse som under dryga timmen sjöng, dansade och påtagligt förnöjde publiken.

Det var stora ämnen hon berörde men genom clownerier och allehanda upptåg togs udden ur dem och Gud, kärleken och döden blev hanterbara. Gud kallade hon Magnus och han blev en kille bland många andra.

Hon inte bara "skojade upp" allting utan hade också en träffande replikkonst, som när hon om en vegetarian sa att han åt sig mätt på cigaretter.

Men som alla clowner hade hon en mörk insida, ett sårigt liv, som kom till synes i allt "bortskojande" av det tunga. Längst in satt en ensam kärlekstörstande ung kvinna som längtade efter en egen familj. En tragisk barndom fanns i bakgrunden.

Cecilia Frode kunde genom olika röstlägen skilja ut det mörka från det ljusa. Hon hade ett mycket talande kroppsspråk med en speciell talang för parodi.

Hennes balettdans var suverän, clownens lilla hämnd på den fina balettdansösen. Suverän var hon också när hon "falsksjöng" skolsången inför sommarlovet.

Det var på något sätt som bland allt clowneri och ironiska underfundigheter som i raskt tempo avlöste varandra, de bittra erfarenheterna som satte sig fast. Till exempel hennes upptäckt att hon var mer ensam bland många än när hon var för sig själv. Men som sagt, då går man åt sidan och gråter en stund och sedan kan allt börja igen. Det mesta kan man göra clownkonst av, dock inte riktigt allt.

Diskret ackompanjemang för visinslagen bestods av Bengt Lindkvist på piano och dragspel och Per V Johansson på kontrabas.

Hans Holmberg
Kristianstadsbladet