Ängelen förblir otillfredsställd
(Ljusnan 2003-12-08)

Stereotypen säger att clownen gråter bakom masken. Bilden kan användas både för den som framträder på scenen och den som uppträder som pajas i verkliga livet.

Cecilia Frode har själv skrivit och regisserat föreställningen hon reser runt och framför tillsammans med två musiker. Den heter Ängelen och visst är hon änglalikt oskuldsfull i sin vita balettrikå även om den bokstavligt - som undertiteln säger - gör henne nästan som naken. I går kom de till Söderhamn.
Är hon änglalik så är det i sådana fall en änglalik clown. Det vitmålade ansiktet, den stora röda munnen och den stora bollaktiga blågrå peruken gör att vi inte behöver tveka.
Som en clown gör hon också till rösten. Gester och kroppsspråk är parodiska. Ofta uppför hon sig som en liten gumma. Många skrattar hejdlöst åt hennes första monolog där hon driver med alla de metoder för avslappning och avkoppling som erbjuds i dag bakom prislappar med varierande belopp. Också jag gör det, men frågar mig hur roligt det hon säger är, om det inte är hennes sätt att bete sig som gör det komiskt.
Snart inser publiken att det hon har att säga inte alls är roligt. Hon lyckas inte längre lura oss med sin tultighet. Det blir kvavt tyst. Egentligen är hennes berättelse smärtsamt sorglig. Framför oss står en mycket ensam människa vilse i en värld hon inte alls kan förstå.

Associationer som överrumplar
Hon beskriver vanliga företeelser mest på ett barns sätt, med associationer som överrumplar oss och ibland gör att vi skrattar, ibland får oss att le, men inte för att vi direkt tycker det är roligt. Genom sin oskuldsfullhet ställer sig Ängelen naken framför oss. Sådana människor kan vara så skrämmande besvärliga att man bara vill försvinna ur deras närhet, men Frode gör det så att de flesta nog vill krama om henne och trösta.
Trots allt kan vi inte avfärda hennes beskrivningar av tillvaron som ett okunnigt barns missförstånd av sina iakttagelser. Istället är det väl egentligen så där det är, så som hon säger. Det finns rätt mycket runt om oss, och sådant vi sysslar med, som är rätt obegripligt. Vi har accepterat det för att... det bara är så.
Vid några få tillfällen byter Frode till en mer vanlig röst. Då får vi som en förklaring höra om den lilla flickan som mamman överger längs en liten väg. Föreställningen är ändå för avskalad för att handla om ett specifikt levnadsöde. Mer eller mindre är det vi alla som ensamma mitt bland alla andra famlar omkring som i en dikt av Nils Ferlin.

Musiken en viktig del av föreställningen
I föreställningen ingår sex sånger. Cecilia Frode kan sjunga och musiken blir en viktig del av föreställningen. Till en början tycker jag att temat i sångerna bryter av rejält från det i hennes monologer. De är ofta absurt ekivoka.
Men kärleken är något som också tar stor del av hennes funderingar. Hon vill vara älskad för att existera. Eller kanske ändå hellre ensam. Hon vill att någon ska komma nära, bara han inte kommer för nära. Efter ett tag tycker jag det är rätt begripligt att det är det mer köttsliga, lite snuskiga, i sexualiteten som hon lyckats ta till sig. Och visst ger det något, men inte är det nog. Ängelen blir aldrig nöjd. Hon förblir otillfredsställd.

Joakim Westlund
Ljusnan