Photo: Magnus Egler

Ängelen vill bli älskad - och visst älskar vi alla Ängelen
(LTZ 2003-12-04)

"Jag vill inte passa in. Jag vill passa på", säger Ängelen. Och passar på gör hon. Hon vill bli älskad. Hon längtar efter den kärlek som vi sköljer över henne från salongen.

För ungefär ett år sedan blev Cecilia Frode Ängelen med hela svenska folket, sedan en "lightvariant" av föreställningen gått i TV. Jag såg henne då och var inte speciellt imponerad, trots att människor i min närhet sa att Frode var bra, mycket bra. Så här efter att ha sett Ängelen live kan jag bara hålla med.

Ängelen är bra, till och med mycket bra. Jag var väl kanske inte helt utan fördomar då jag såg TV-uppsättningen. En tjej i balettdräkt med knasigt hår och illande röda läppar. Kunde hon ha något att säga mig? Då hade hon det inte.

Nu nådde hennes underfundiga betraktelser fram, och Ängelen på TV och Ängelen i verkligheten är två helt skilda saker. Det är inte samma Ängel. Med en enorm scennärvaro äger hon sin publik varje sekund av föreställningen, vare sig hon berättar om hur hennes pojkvän spyr på hennes svärmors balkong sedan det gått upp för honom att hon bara spelat vegetarian i de tre år de varit tillsammans, eller hur hon går omkring och spelar lycklig i ett stort hus och väntar på att hennes man ska komma hem från arbetet. Hon gör det av kärlek och kärleken, eller kanske också bristen på den, är central i föreställningen.

Hur hittar man den äkta, den stora kärleken? Den som gör att man kan känna sig trygg och bara låta sig svepas med?

Det är inga stora gester som gör att vi skrattar med henne. Vi skrattar inte åt henne. Cecilia Frodes Ängel lämnar ut sig totalt. Hennes scenkläder är en tunn balettdräkt. Hon är nästan naken. Och just att hon är både bar och sårbar är nog en del av förklaringen till att hennes avskalade föreställning blir något annat än ännu en stå upp-show.

Det är inget flashigt ljus. Det är Cecilia Frode som lyser och hennes texter går rakt in i hjärtat. Det är hon som är så där mänsklig och klär i ord de tankar som vi alla kan känna igen.

Det känns fantastiskt att hon redan efter några minuter lyckas knusa mina fördomar mot Ängelen. Hennes uppenbarelse tar tag i mig. Ruskar om.

Cecilia Frode är ingen skådespelardoldis. Hon har tagit hem fina utmärkelser för sina roller och som aktris är hon redan mycket respekterad. I Ängelen får hon fritt utlopp för sin kreativitet och hon har skrivit materialet själv. Hela föreställningen är så tätt ihopvävd att det är lätt att glömma den ståbas och det dragspel som ackompanjerar Ängelens sånger. Vi som absolut vill se mer av henne kan se fram emot julhelgen då hon har en roll i TV:s uppsättning av Hjalmar Bergmans klassiska komedi Swedenhielms. Håll ut! Det är bara några veckor kvar.

Per Orvegård
Länstidningen Östersund