En oskuldens enmansshow om livsfrågorna.
(NT 2002-10-15)

Ängelen - på ett moln i en timma.
Av och med Cecilia Frode.
Musik av Cecilia Frode och Michael Krönlein.
Musiker: Bengt Lindqvist och Per V. Johansson.
Sagateatern, Linköping.

Den troskyldiga blicken ser annat än vardagens standardinställda autofokus. Så kan ett annat tonläge och det gäller förstås också om man, som Cecilia Frode i Ängelen, kopplar på den som ett medvetet konstnärligt grepp, hitta fram till något viktigt, på ett helt annat sätt än den mest pålästa existentiella snusförnuftighet. Genom att sänka garden ökar man paradoxalt nog beredskapen och uppmärksamheten. Det är nog det som är clownens effektivaste yrkestrick.

I sin enmansshow om livsfrågorna skapar Cecilia Frode rollfiguren Ängelen. Hon är klädd i oskuldens vitaste vitt, med frasande balettkjol och en stor röd mun, ett mellanting mellan dagisängel, cirkusclown och Dolly Parton. Hon håller sina monologer med en barnslig röst och en direkthet i språket som både får en att koppla av och hoppa till när det man först uppfattar som småkul babbel visar sig ha satt fingret direkt på den ömmaste punkten. Det handlar om det vi kallar för "de stora frågorna": meningen med livet, förhållandet till Gud, kärleken, ensamheten.

- Det känns bra att köpa någonting när man känner sig ensam, säger hon och vi ler igenkännande. Men hon för resonemanget till slut:
- Den som har mest prylar när han dör är den som varit mest ensam. Vi skrattar då också. Men det är ett annat skratt. Litet generat över att resonemanget blir så drabbande när konsekvenserna sägs ut. Och att en uppenbar slutsats ändå kom som en överraskning.

Frodes Ängel dyker ner i vardagens lingonplockning, hemmafrutristess och relationsbekymmer. Framställningen laddas av hennes suveräna förmåga att bygga upp monologerna på vardagsdetaljer, på närstudier av alldagligheter.

Och liksom hos impressionisterna i bildkonsten formas de små intrycken och tonfallen, vilket vi vill eller inte, till en helhet i våra huvuden. Och aha-upplevelsen får oss att skratta, på något konstigt sätt överraskade av det vi redan visste. Vi känner igen metoden från Jonas Gardell, men Frode arbetar utan hans överväldigande, nästan hysteriska utspel. Genomgående är hennes texter av mycket hög klass. Det handlar mycket om vad som finns mellan orden, bakom gesterna.

Och hennes naivistiska clowntonläge fungerar. Så har hon den där, jag klipper i med magiska, förmågan att mitt ur clownsnacket byta röst och läsa en dikt så att det blir knäpptyst i salongen. Och det känns helt naturligt, för hennes figur är så långt från Ronald McDonalds kommersiella ensidighet man kan tänka sig. Hon är en människa med sammansatta känslor, kropp och själ, lek och allvar, trosvisshet och tvivel. Det är förstås därför vi tar hennes Ängel så ogarderat till oss. I föreställningen ingår sångnummer. Frode har en liten svag röst. Men hon vänder dess begränsning till en fördel. Och enkelheten, bas och dragspel eller piano, är även här lika skenbar som effektiv.

Cecilia Frode, som ursprungligen kommer från Linköping har som skådespelerska gjort uppmärksammade rolltolkningar i Victoria Benedictssons Fru Marianne och Lucas Moodyssons Tillsammans. Med Ängelen gör Cecilia Frode en rolig, intelligent och fascinerande föreställning som visar att skrattet och leendet, till och med det inåtvända, är vida effektivare och mera tillfredsställande än flabbet. Dessutom blir det meningsfulla roligare.

Bo Borg
Norrköpings Tidningar