Photo: Magnus Egler

Ängelen landade till slut. (ÖP 2003-12-04)

Att Ängelen på grund av dimma blev en dag försenad till Storsjöteatern, gjorde egentligen ingenting. Detta då den som väntar på en ängels ankomst sällan väntar för länge.

Cecilia Frode i Ängelens skepnad var precis vad som behövdes i går kväll, när regnet föll i stora tunga droppar, samtidigt som termometern visade på minus 5 grader. Hennes naivistiska vardagsfilosofi, där kärleken, främst den till sig själv, löste knutar som skapats av regnet och kylan utanför den näst intill, av ungdomlig publik, fullsatta salongen.

Det var inte bara texterna som bar naivismens prägel, utan hela uppenbarelsen, klädd i den klassiska balettens kort korta kjol och linne helt i vitt samt det vitsminkade ansiktet med en stor röd pussmun, som ett öppet sår, mitt i allt det vita. Som kontrast till det naivt direkta var musiken.

Skön och ren kabarémusik blandat med skönt blåfärgade jazzharmonier, som kontrasterade mot de berättande texterna.

Budskapen, om det nu var budskap, var raka och enkla som exempelvis: "Vill man inte leva, kör upp en dynamitgubbe med tändhatt och stubin i arslet och tänder på, när sorgen blir större än lyckan." "Om man tänker för mycket kan man bli bedrövad", var en slutsats som Ängelen drog. Liksom påståendet; "Jag vill inte passa in, jag vill passa på" vilket väckte stort publikt bifall.

Även Ängelens rörelser på scenen var klart naivistiska, med en kort danssekvens, som mycket väl skulle kunna döpas till "Balett Infantil".

Det som berörde mig mest var Ängelens tolkning av schlagerplågan för många år sedan, "Mitt sommarlov". Efter det framförandet med obetalbara glissandon blir mitt betyg, släng dig i väggen Anita Hegerland.

Efter denna naivistiskt strålande föreställning känner jag att jag skulle vilja börja om som tonåring, någonstans i de övre tonåren och tillåtas åbäka mig och säga sanningar helt utan hämningar, men också helt utan elaka baktankar.

Hans Lingblom
Östersunds-Posten